Körsbärsträdgården

FÖR AVBOKNING: faltsandra02@gmail.com

Ljubov Ranevskajas gods, maj 1903
Någonstans utanför staden Charkov, i dagens Ukraina, växer en mäktig körsbärsträdgård. Bland dess ljuva blom lekte en gång barn barfota i det kortklippta gräset. Av körsbären tillverkades provinsens sötaste sylt, men ingen minns receptet längre. Den fridfulla idyllen skär skarpt mot den ekonomiska påfrestning som den skuldsatta Ranevskaja och hennes aristokratiska familj dras med. Lyckligtvis finns det en lösning:
“Trädgården måste säljas!” förkunnar den nyrike köpmannen Lopachin.
“Så i helvete heller,” svarar Ranevskajas bror och biljardentusiasten Leonid Gajev, stoppar en karamell i munnen och skrattar gott. För självklart är det ett skämt.
Körsbärsträdgården ska självklart inte säljas.
Det står ju trots allt skrivet om den i stora uppslagsboken.

Anton Tjechovs Körsbärsträdgården hade urpremiär 1904 i regi av teaterlegenden Konstantin Stanislavskij som, till Tjechovs förargelse, valde att framställa pjäsen som en tragedi. Tjechov själv menade att den var en fullblodig komedi och ansåg att Stanislavskijs version “förstörde pjäsen”. För oss stämmer båda två - vår tolkning bjuder på både toppar och dalar.

Vår tolkning skildrar ett Ryssland där gamla maktstrukturer utmanas på ett så otänkbart sätt att karaktärerna inte förmår sig se eller acceptera dess konsekvenser. Det kan tyckas långt ifrån vår verklighet, men rädslan för förändring är tidlös. I Körsbärsträdgården möter vi ett rikt persongalleri av karaktärer, nästintill oförmögna till att ändra sin situation. Människor med drömmar och ambitioner, men som saknar förmågan att bryta gamla mönster.
Men pjäsen handlar också om en trädgård. Om körsbärsträd i ständig förändring. Körsbärsträden våndas inte över att deras vårknoppar blir till sommarblom som blir till höstnakna grenar. Från ett gammalt körsbärsträd kommer ett frö ur vilket det växer fram ett nytt.
Där det gamla dör väcks det nya till liv.